Vid livets slut
 

Döden är en del av livet, den hör till livets villkor - döden är det gemensamma slutet för allt liv; för människor, blommor, djur... Ändå är det ofta vi försöker undvika döden, undvika att närma oss den. Men döden är ofrånkomlig. Vi skall alla dö. Det är bara en fråga om när.

Födelsen och döden är delar i den mänskliga existensen, precis som mognaden och utvecklingen. Döden kan vi varken fly ifrån eller försöka besegra, utan den är en del av vårt liv som också ger mening åt vårt liv och ger oss en möjlighet att ta emot och leva i livet i den stund som är just nu.

Döden kan nästan liknas vid en följeslagare på vår resa genom det liv som vi fått och får, en följeslagare som varsamt säger till oss att inte vänta tills i morgon med vad du vill eller har tänkt att göra. Döden kan lära oss att leva vårt liv och inte bara "åka eller flyta" igenom det. Vi kan möta döden på olika sätt, i våra egna liv, genom att någon vi älskar dör, genom någon äldre människas död; döden kan komma snabbt eller ha förvarnat om att den närmar sig.

Ingen av oss vet vad som väntar oss efter detta livet. De flesta av oss bär på en rädsla inför döden. Döden, åtminstone vår egen död, är något okänt för oss - och inför det okända har vi alltid en viss rädsla. Detta är sunt och naturligt. Det gäller att försöka se vad våra känslor står för och det är viktigt att tala om dem. Att veta att vi ska dö innebär kanske också en viss sorg över att vi inte längre får uppleva det som har varit viktigt i våra liv, vad vi har tyckt vara livets mening. Ibland händer det att vi får en föraning om att vårt liv är begränsat genom sjukdom. Det gemensamma för de tillfällen i livet som plötsligt blivit viktiga, är inte att de har tillhört de stora sammanhangen i våra liv, utan snarare två tillfällen av liv, av närhet och gemenskap, en förundran över livet i dess olika små skiftningar.

När det gäller sorgens olika ansikten finns det reaktioner som är i stort sett lika för alla former av sorg. I sorgen finns en period av chock, när dödsfallet precis har inträffat. Även vid de tillfällen då dödsfallet har varit väntat, kommer chocken när en person i vår närhet dör. Vi kan aldrig i förväg förbereda oss på den tomhet och saknad som döden innebär. En sekund skiljer liv och död från varandra, ändå är det en gräns som vi inte kan gå över...denna enda sekund. Efter chocken att den vi har stått nära dött, kommer olika tider då det också kan vara olika arbetsamt för oss. Ofta är det inte heller så att den som har sorg, går och gråter hela tiden. Men det handlar om att under en tidsperiod är den sörjande extra sårbar (detta anknöt gamla tiders svarta kläder och sorgband till, att visa omgivningen att människan framför mig är extra sårbar nu). Sorgen bär vi på något sätt med oss resten av livet, men vi kan vänja oss vid att det inte är alla av dem vi älskar som vi har i livet. Sorgen innebär ett tungt och tröttande... ja, både arbete och varande i det som är svårt och mörkt, ett arbete och ett varande som tar tid, lång tid.

Kristen tro talar om att döden inte innebär slutet på livet, utan är en övergång från ett tillstånd till ett annat; att det finns ett liv i gemenskap med Gud på andra sidan dödens gräns. Den gemenskapen är svår att föreställa sig. Bibeln beskriver livet på andra sidan dödens gräns i bilder - men det viktiga är att livet där beskrivs i ord av gemenskap och närhet. "Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand" (Psaltaren 139 vers 5). Gemenskapen med Gud, med livets ursprung och källa, fortsätter efter döden. Detta kan ge oss ro och en trygghet att också våga möta den dag då döden möter oss eller någon i vår närhet, eller att bara våga möta morgondagen.


                                              *

Att förlora en anhörig, eller nära vän, är ofta en svår upplevelse för de efterlevande. Många är de lösa trådar som den avlidne lämnar efter sig.
I kyrkan gör vi vad vi kan för att underlätta efter ett dödsfall.

Det kostar inte något att ha begravning i någon av Malmös kyrkor.

Enligt en gammal sed i vårt land ringer vi i kyrkklockorna i samband med att någon församlingsbo har avlidit, så kallad själaringning. Från början var det ett sätt att berätta att någon var död. Genom ett visst sätt att ringa kunde man meddela om det var en man eller kvinna och ungefärlig ålder. Numera ringer vi lika för alla och det sker i Husie och S Sallerup kl 11.00 någon av de närmaste dagarna efter församlingen fått meddelande om dödsfallet. Vi kommer gärna överens med  anhöriga om särskild dag önskas. Vill man att präst eller diakon skall vara med vid tillfället och hålla en kort andakt så går det bra att ta kontakt med församlingsexpeditionen.

Tacksägelse är även det en gammal sed. Det innebär att dödsfallet tillkännages i gudstjänsten på söndagen, vid den första huvudgudstjänsten efter det att vi underrättats. Numera sker detta inom ramen för förbönen. Man kan i stor utsträckning även välja dag för detta och i viss utsträckning även kyrka.

Kanske har man som anhörig önskemål i fråga om begravningsgudstjänstens utformning. Det är viktigt att man i ett tidigt skede får kontakt med församlingen. Det kan finnas starka och välmotiverade önskemål som vi i församlingen av olika anledningar inte kan tillmötesgå. Gudstjänst i alla former ser vi som ett möte människor emellan och ett möte i och inför Livets Gud, där vi får vara sådana som vi är. Som en konsekvens av detta har vi "levande musik" och försöker undvika att ha inspelad musik - även vid begravningsgudstjänster. Det är viktigt att vi tillsammans kommunicerar kring önskemål och utformningen av begravningen.
Vi som arbetar i församlingen ser det som en viktig uppgift att tillsammans med anhöriga gestalta begravningen så att den får en personlig utformning inom ramen för Svenska kyrkans ordning.

På Husies och S Sallerups kyrkogårdar finns många olika gravplatser att välja mellan. Vi har även minneslund på båda kyrkogårdarna. Frågor rörande gravarna kan vi inte svara så ingående på utan hänvisar till kyrkogårdspersonalen. Vi råder att inte hasta på beslutet om man tvekar mellan urngrav och minneslund.

Vi har förmånen att ha en mycket vacker prästgård i S Sallerup, vilken fungerar som församlingshem. I den utsträckning lokalerna inte är upptagna, hyr vi gärna ut till begravningskaffe. Husmor har möjlighet att hjälpa till. Tala med församlingsexpeditionen.

Vid dödsfall blir ofta någon lämnad ensam. Församlingen bjuder två gånger om året in till "leva vidare grupp" som leds av präst och/eller diakon. Det viktigaste arbetet med att sörja sker oftast tillsammans med nära och kära. Men de som deltagit i en ”leva vidare” grupp brukar tycka det är värdefullt att träffa andra som är i ungefär samma situation.
Inbjudan brukar komma några månader efter dödsfallet. Det är ofta en tid när många av vännerna ”talat färdigt” om sorgen och tycker det är dags att den sörjande går vidare som det brukar kännas gott att dela utsattheten med någon som förstår hur det är.
Församlingens präster och diakon finns också tillgängliga för samtal
t ex för den som akut efter dödsfallet vill ha någon att tala med.

Har du funderingar eller frågor - tala gärna med församlingens präster och musiker.

—> gudstjänster

—> kalender

—> barn&ungdom

—> vuxen

—> diakoni

—> fängelsekyrka

—> musik

—> dop&vigsel

—> vid livets slut

—> personal

—> kyrkorådet

—> församlingen

—> länkar

—> tyck till!
 

Husie&S.Sallerups församling
Klågerupsvägen 254
212 32  Malmö
tel: 040-27 93 50
fax: 040-27 93 66

Hitta till oss!